jimanddave

Torsdag morgon, jag stiger upp ur sängen. Allt är lugnt och tyst. Jag går omkring i mitt rum i något slags mellanläge mellan sömn och medvetande. När jag kliver in i köket för att öppna kylskåpet, så står där inget kylskåp längre. Istället står det en chockrosa jukebox där och blänker. Utan att ha rört någonting går den igång av sig själv. Musiken som strömmar ut i rummet är Freestyles gamla klassiker Fantasi. Gigi Hamiltons underbara läspning får mig att må alldeles ljuvligt. 

Nynnandes på låten jag nyss hört, ger jag mig ut för att ta mig till jobbet. Tydligen har 6:ans stadsbuss slutat gå, för när jag kommer fram till busstationen är det enda jag ser dvärgar som cyklar omkring på tandemcyklar. Jag får ett infall och sätter mig bakom första bästa dvärg-ekipage. Mycket riktigt så sätter dvärgen fart på sina små ben och vi har snart nått fram till mitt jobb. Utanför dörrarna till jobbet står svenska manskören Orphei Drängar stiligt upprade i två led, som för att salutera mig. Dom är dagen till ära endast iförda varsin svart fluga knuten runt deras "paket". När jag får dom på varsin sida om mig stämmer dom i upp i ljuvlig stämsång och jag kan inte annat än att le lite snett och fortsätta in genom dörren.   

Döm av min förvåning när jag märker att ingenting på jobbet är sig likt. Det är mörkt och tyst, det enda ljus jag ser kommer från en soptunna. När jag kommer närmare ser jag att det står en man vid soptunnan. Han står där med trasiga kläder och värmer sig över en eld som brinner i soptunnan. Det dröjer ett bra tag innan han uppmärksammar min närvaro, men när han väl gör det spricker han upp i ett tandlöst leende. Då ser jag vem det är. Det är skådespelaren från USA, Frank Collison, mer känd som Horace i serien Dr.Quinn. Efter den stora succén med Dr.Quinn har det gått dåligt för Frank. Det började lite oskyldigt med kokain, men fortsatte snart in i ett helvetiskt porruniversum. Och det vi ju alla hur det slutar. Analklåda och bankrutt. Hans leende denna dag , i hans något sneda ansikte gör att jag fylls av hopp om en bättre framtid.

Jag och "Horace" tillbringar resten utav dagen med att utöva diverse alkoholrelaterade samkväm. Gud vilka sjuka berättelser jag fick mig återberättade. Han har varit med om mycket den där Frank.

När jag gick upp i morse var allting helt plötsligt som vanligt igen. Och jag börjar fråga mig själv om jag verkligen var med om gårdagen. Men så dyker minnet utav Frank aka Horace upp och då vet jag.


Såhär ser han förresten ut idag för er som undrar:




// LSD-Jim