jimanddave

Stod nyss och hängde utanför sjukhuset här i stan med min jycke.
När jag satt dä på en bänk och var inne i de djupaste katakomberna av mina egna tankar så kom den en äldre herre och satte sig på bänken bredvid och börjae prata med min hund.

-Hej hunden.
Jag svarade inte eftersom jag inte är någon hund och inte heller min hund svarade, utan tittade bara på karln som om han vore dum i skallen.
-Jaa du hunden, du har fattat det ser jag, fortsatte han.
Mitt intellekt började genast jobba på vad min hund hade fattat.
-Du har fattat, kommunismien är helt sinnessjuk. Vansinniga personer! Sa mannen och gick.

Jag började fnissa som en liten skolflicka och när mannen vände sig om och såg detta så hävde han ur sig:
-Kommunistjävel!

Mannen kom sedan tillbaka och pratade med mer jycken min om olika språk m.m.


Rolig kille tänkte jag, även om han var sjuk i huvudet och förmodligen hade en gammal molotovcocktail i innerfickan som han smuttade på allteftersom han funderade på var kommunisternas högkvarter fanns så han kunde kasta in sin cocktail och få slut på kommunismen en gång för alla.

Det var allt från Dave i soliga Västervik.

/dave the communist

PJUH utstötte jag i en blandning av lättnad och glädjeyttring när jag såg att Dave är tillbaka. Jag har varit orolig för hans mentala och fysiska hälsa under tiden han varit borta. Vad skit som helst skulle ju kunnat ha hänt min favvo-gooner!

TIll en början undrade jag om han hade blivit kidnappad av cirkus Scott, där han skulle fått extraknäcka som clown. Den röda suput-näsan, det stora krulliga håret och dom sneda långa skånkarna har han ju redan!

Kanske hade han blivit bortförd av utomjordingar? Mer eller mindre tester ur ett analt perspektiv skulle ha gjorts, för att få fram svar på vad vi är för lustigt folk. Men de enda svaren dom fula aliensen skulle ha fått fram ur Davids kropp hade varit en smula tåsvett, gasig mage och en början till vindögdhet.

Josef Fritzl kanske hade smugit ut ur finkan och kidnappat honom. Sedan skulle David fått stifta bekantskap med Josefs favortikällare. Till frukost skulle det serverats källarfranska (tack Tom :) och han skulle aldrig mer fått se dagsljus.

Någon mycket mycket sjuk människa kanske hade smugit in till David på natten, styckat honom med en slö skridsko för att senare fryspacketera delarna och skicka dom till Ica. Rätt vad det var hade man suttit där med en 27 centimeters kabanoss i vrångstrupen! 

Men som tur är hade inget av ovanstående hänt! Förstå min lättnad när jag fick se min vän välbehållen. 

Nehe, nu ska jag se hur det går för Charlotte P i semifinalen av Eurovison, som den ärke-schlager-bög jag är! 

// Jimmy "Christer Björkman" Andersson

Torsdag morgon, jag stiger upp ur sängen. Allt är lugnt och tyst. Jag går omkring i mitt rum i något slags mellanläge mellan sömn och medvetande. När jag kliver in i köket för att öppna kylskåpet, så står där inget kylskåp längre. Istället står det en chockrosa jukebox där och blänker. Utan att ha rört någonting går den igång av sig själv. Musiken som strömmar ut i rummet är Freestyles gamla klassiker Fantasi. Gigi Hamiltons underbara läspning får mig att må alldeles ljuvligt. 

Nynnandes på låten jag nyss hört, ger jag mig ut för att ta mig till jobbet. Tydligen har 6:ans stadsbuss slutat gå, för när jag kommer fram till busstationen är det enda jag ser dvärgar som cyklar omkring på tandemcyklar. Jag får ett infall och sätter mig bakom första bästa dvärg-ekipage. Mycket riktigt så sätter dvärgen fart på sina små ben och vi har snart nått fram till mitt jobb. Utanför dörrarna till jobbet står svenska manskören Orphei Drängar stiligt upprade i två led, som för att salutera mig. Dom är dagen till ära endast iförda varsin svart fluga knuten runt deras "paket". När jag får dom på varsin sida om mig stämmer dom i upp i ljuvlig stämsång och jag kan inte annat än att le lite snett och fortsätta in genom dörren.   

Döm av min förvåning när jag märker att ingenting på jobbet är sig likt. Det är mörkt och tyst, det enda ljus jag ser kommer från en soptunna. När jag kommer närmare ser jag att det står en man vid soptunnan. Han står där med trasiga kläder och värmer sig över en eld som brinner i soptunnan. Det dröjer ett bra tag innan han uppmärksammar min närvaro, men när han väl gör det spricker han upp i ett tandlöst leende. Då ser jag vem det är. Det är skådespelaren från USA, Frank Collison, mer känd som Horace i serien Dr.Quinn. Efter den stora succén med Dr.Quinn har det gått dåligt för Frank. Det började lite oskyldigt med kokain, men fortsatte snart in i ett helvetiskt porruniversum. Och det vi ju alla hur det slutar. Analklåda och bankrutt. Hans leende denna dag , i hans något sneda ansikte gör att jag fylls av hopp om en bättre framtid.

Jag och "Horace" tillbringar resten utav dagen med att utöva diverse alkoholrelaterade samkväm. Gud vilka sjuka berättelser jag fick mig återberättade. Han har varit med om mycket den där Frank.

När jag gick upp i morse var allting helt plötsligt som vanligt igen. Och jag börjar fråga mig själv om jag verkligen var med om gårdagen. Men så dyker minnet utav Frank aka Horace upp och då vet jag.


Såhär ser han förresten ut idag för er som undrar:




// LSD-Jim

Dagens fråga lyder: Ska man få skämta om vad som helst, när som helst?

Frågan föddes i min sjuka hjärna i förrgår, när jag satt och tittade på något av nyhetsprogrammen. I och med den mycket tragiska jorbävningen i Kina så hade man en svensk-kinesisk kvinna i intervjusoffan. Det var så att hennes familj bodde kvar i det drabbade området och man hade fortfarande inte fått någon kontakt med dom. Så självklart infanns en viss spänning i studion, den låg som en tät osynlig dimma i rummet. När programledaren ställer frågan : " Hur känner du nu efter dessa dagar? " så häver sneögat ur sig följande: " Det har varit en väldigt skakande upplevelse ". Jag satte skinkmackan i halsen och började skratta så mycket att jag ramlade ner i en hög på golvet. Antingen så är just denna svensk-kinesiska kvinna den mest känslokalla människa jag någonsin sett, eller så hade hon inte den blekfetaste aningsjävel om hur orden som kom ur hennes mun lät för alla som hörde dom.

Denna bizzara händelse ligger alltså till grund för min fråga om man ska få skoja om vad som helst. Är det t.ex OK att dra ett skämt om jordbävningar, pedofili eller källarvåldtäkt  just för tillfället? Vad säger ni? Kom gärna med åsikter i kommentarsfältet.


// Sven-Jimmy Taube

Drottningen ?

Jokern ?




// Snygg-Jimmy

Gång på gång får jag det bevisat för mig själv att jag är 60 år gammal i kropp och själ. Här är några anledningar till varför:

- Dagen efter alkoholintag är jag numera mer död än levande. I går klockan 14 vaknade jag och "gick" hela halvmetern till soffan där jag sedan låg kvar resterande tiden av dygnet. Jag hade ena handen i kalsongerna medans den andra gick fram och tillbaka mellan chipspåsen och datorn.

- Allt medans mitt hårsvall på huvudet börjar tunnas ut så dyker det upp nya hår lite varstanns på min kropp. Nu senast axlar, knä och tå.

- Jag tycker det är "trevligt" att sitta en fredagkväll och titta på Så ska det låta.

- Filmer med "relationsproblem" börjar bli intressenta. Har t.ex gråtit till både Efter Bröllopet och The Notebook.

- Varje gång jag ser en söt unge vill jag nypa tag i deras kinder och sen ge dom en "sötsak".

- Jag har börjat läsa mer och mer i tidningarna, inte bara sporten och nöjet.

- Det har oroväckande nog börjat knäppa till i mina leder när jag rör mig, reumatism nästa.

Tyder inte allt detta på att jag är oerhört mycket äldre än jag iaf utger mig för att vara?


// Jimmy Karlsson Pyssling med sin egen mormor