jimanddave

I går uppstod det en väldigt intressant incident på jobbet. För att ni läsare ska få en liten större inblick i hur jag mådde denna dag så kan jag först berätta att: Två dagar tidigare, alltså i onsdags så följde jag med en vän till gymmet för att genomlida ett så kallat "boxing-pass". Jag kan säga som så, att efter träningen var jag så utmattad att helvetet helt plötsligt uppenbarade sig som ett väldigt mysigt ställe. Sedan är jag en sådan person som har den värsta träningsvärken två dagar efter träning, med andra ord kändes kroppen som nykokt spaghetti just denna fredag. 

Nåväl, när vi är ute på en av våra raster, så börjar Conny (som jag skrivit om tidigare) att klätttra upp på det staket som löper längs hela utegården. Detta staket når mig till axlarna ( jag är ca 182 cm lång). När han står i position att slänga sig över staketet, blickar han först bakåt för att försäkra sig om att någon av assistenterna inte är tillräckligt nära för att haffa honom på direkten. Sedan sker det oundvikliga: Conny hoppar och börjar springa i maxfart rakt ut mot vägen. Jag hade såklart dragit nitlotten att står närmast så vad gör jag? Med ett löpsteg likt Johan Wissman på 200 m kutar jag rakt fram mot staketet, häver ut min högerarm och slungar mig på ett otroligt graciöst sett över. Ha nu i åtanke hur min kropp kändes med tanke på träningsvärken. På något mirakulöst sett lyckas jag att inte slå ihjäl mig på vägen ner. Sedan var det bara att häva upp sin lätta fjäderviktskropp och fortsätta löpa. Som tur var hann Conny inte så långt innan jag kunde hiva in honom i min björnfamn.

Alla nöjda och glada. Ja kanske inte Conny då, han hade nog velat springa ett par kilometer till, bara för att jävlas.

I nästa inlägg ska jag lägga upp bilder på mina kroppsutsmyckingar.

Er hjälte // Jimmy Mcgyver